det är lustigt att man känner sig dålig när man står brevid nån som kanske har utseende med sig (men som kanske är världens jävligaste människa) och att man känner sig bra, snygg etc etc när man står brevid nån som är ful ( men kanske är världens underbaraste)

fatta hur jävla orättvist det är!!!!!

Julia har så rätt!

Ni förstår inte hur det är för mig när ni säger till mig att jag inte hör av mig tillräckligt. Jag ber om ursäkt för det men jag bor och lever ensam på andra sidan jorden. Det är mycket lättare för er att höra av er till en person än vad det är för mig att hålla kontakt med hela mitt liv där hemma. Jag blir super glad när ni hör av er, det är det bästa som finns! Tro ingenting annat. Men att hela tiden höra av sig till Sverige och hem är svårt. Inte för att jag saknar men det blir på något sätt ensamt och konstigt. Känns så långt bort. Jag vill inte att någon tvekar på att jag saknar och älskar er. Acceptera och var glad för att jag är här och snälla längta efter mig. För det vill jag, jag vill bli saknad. Jag vill veta att jag fattas hemma. Det gör det lättare! Jag är hemma om några månader och då ska jag visa er igen hur mycket ni betyder. Tills dess ska jag njuta av det underbara livet jag lever här, för tiden går snabbt! Alldeles för snabbt, och snart är jag hemma igen.

Love Danielle

Hur jobbigt var det att säga hej då till alla på flygplatsen?

Innan jag åkte så var jag jätte rädd att jag skulle vara helt iskall på flygplatsen och inte känna någonting. Jag sa till både Emmie och mina föräldrar, ja istort sätt alla att tänk om jag inte gråter? Men tro mig, när min pappa gick fram till mig långt innan det ens var dags att säga hej då och började krama mig. Mitt framför alla de andra som jag åkte med och inför alla andra föräldrar och de som jobbade för Explorius. Så jag lovar er att tårarna strömmade ner för mina kinder, jag såg hur alla det andra familjerna tittade på mig och jag såg medkänsla i mångas ögon. Sedan gick det inte att sluta! Min pappa fick dem att börja, min syster, mina vänner och alla som var där fick dem att fortsätta, det var hemskt! Calinne, Emmie och Agnes grät med mig.. Och sedan efter en lång stund ser jag Frida söndergråten börja gå in genom incheckningen och då släpper jag alla och börjar gå in jag med. Väl inne står jag och Frida och väntar på de andra två tjejerna och tillsammans tröstar vi varandra i 2 sekunder sedan är allt bra och det ända vi har i tankarna är resan. Så farligt var det nog inte för mig, men tror det var jobbigare för dem jag sa hejdå till! Jag är så enormt tacksam för att jag inte åkte ensam, att jag hade Rebecca, Frida och Siri!






Sometimes the hard thing and the right thing are the same.