precis så lång tid är det innan danni sitter på ett flygplan.

påväg till australien, för att vara borta i tio månader.

precis så lång tid är det innan jag, Mimmi sitter på ett flygplan på väg till aussie.

även jag för att vara borta i tio månader.

som danni skirivit tidigare, så skulle jag åka med henne.

efter en massa skit o missförstånd så är det inte riktigt som vi trott, jag kommer inte alls åka med henne o frida.

vi åker egentligen på helt olika resor. fast med samma företag. komplicerat. men skitsamma.

tio månader ska vi vara borta.

tio månader som vi kommer skratta, gråta, älska, hata, uppleva nya grejer, få minnen för livet, hata oss själva, förändras, leva i en dröm, och ett helvete, vara tvugna att anpassa oss, känna oss ensamma, borta, konstiga, speciella och helt sjukt bra. vi kommer vara med om något som vi aldrigaldrig kommer glömma.

även om jag o danni inte åker med samma flyg och är på samma soft landing camp, så vet jag att danielle kommer vara med mig precis hela tiden. hon kommer förstå och veta hur jag tänker. finnas där.

det kommer jag vara så stört tacksam för.

att jag har fått lära känna dej danni är jag så otroligt glad för och jag vet, precis som du sa till mig förut, att vi kommer hålla kontakten resten av våra liv. för det vi kommer dela är så sjukt stort.

klicka för att komma in till min blogg.

Hela kroppen skriker och drar åt olika håll! Hälften av mig vill iväg nu, nu, nuuuu och resten vill stanna pausa och leva lite här hemma och sen åka när allt går tillbaka till vardag. Resväskan är framdragen, snart ska fotona på väggen ner som står för allt som är jag. Har haft foton på vägen i mitt rum hela livet. Dem ska ner, dem ska med och dem ska upp på en främmande dörr i ett nytt land och i en ny värld. ÅH JAG VILL ÅKA NU! Jag åker 16.15 om 11 dagar, helt sjkut! Sedan åker vi flyg sammanlagt 22 timmar. Sedan vill jag inte ens tänka på alla de timmar som är där emellan med landingar och vänte tid.

spola fram tiden eller stanna den för några dagar.

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja, ska jag välja att berätta om hur det känns att åka eller ska jag berätta om hur det kommer bli att lämna? Det börjar kännas i hela mig nu. Satt precis och lyssnade på What are words ( föröverrigt en underbar låt ) i knät på min älskade pappa. Det var nästan så att tårarna började rinna han är ju min bästa vän. Men samtidigt finns det ingenting annat jag vill göra en att sitta på planet med alla andra som åker och bara låta förväntingarna och drömmarna flöda tillsammans med människor som man vet tänker lika.
Resväskan ska snart fram och sakta men säkert fyllas med ändast 20 kg. Hur ska jag få plats med allt?

Allting är i stort sätt klart, jag håller på att fylla i det sista på visum ansökan. Jag har min familj, min skola och snart ett spikat avgångsdatum.

Jag är otroligt tacksam över att jag fått lära känna Mimmi och Frida som också kommer att åka med mig.. Könns bättre med er vid min sida.